Möjlig risk för konflikt – till vems nytta?

Den svenska skolan har problem Förändringar har skett men mycket återstår. Täby har bra skolor, men det finns här som på andra håll mycket att förbättra. Det avgörande i skolan är mötet mellan eleverna och lärarna. Fler duktiga lärare som har mer tid med färre elever är ett allmänt hållet men stabilt koncept. Men varken kommuner eller skolchefer brukar tala om färre elever i klasserna eller fler lärare i förhållande till antalet elever. På längre sikt är rekryteringen till yrket den viktigaste frågan. Vilka vill bli lärare i framtiden?

Med elevernas bästa för ögonen kan vi följa den återkommande och infekterade debatten om lärarnas arbetstider. Just nu pågår en offensiv från SKL (arbetsgivaren Sveriges Kommuner och Landsting) understödd av 198 skolchefer. På DN debatt skrev skolcheferna att facken måste tillåta att rektorer och lärare får komma överens om hur lärarnas tid ska planeras. Det normala idag är att läraren har 35 timmar reglerad arbetstid per vecka och 10,5 timmar förtroendetid. Med det senare menas att läraren själv får avgöra om lektioner ska förberedas och skrivningar rättas i skolan, hemma eller någon annanstans.

Täbys två skolchefer Homar Kadir och Lena Morin tillhörde undertecknarna. Undrar om de undertecknade artikeln på eget bevåg eller på uppdrag av den politiska ledningen.

Men redan idag är det möjligt att komma överens lokalt, så skolcheferna måste vara ute efter något annat. I Dagens Samhälle (SKL:s tidning) skriver Lena Hörngren på ledarplats att ”man måste centralt ge skolledarna beslutanderätt och verktyg för att hitta lösningar som passar den egna skolan. Lösningar med elevernas bästa för ögonen och som man beslutar om i dialog med medarbetarna.” Ordalydelsen är viktig. Målet är en 40–timmarsvecka och att skolledarna får beslutanderätt men det ska ske i dialog.

Denna envisa kamp känns både ålderdomlig och märklig. Från början var det en LO-kampanj som gick ut på att ingen minsann skulle ha fler lediga veckor på sommaren än någon annan. Det normala i dag är större frihet och större eget ansvar för de anställda. Om det är eleverna som är det centrala så måste vi fråga oss vad lärarna ska göra i skolan när eleverna inte är där? I genomsnitt är eleverna i skolan 22 – 26tim/vecka. Tid för gemensam planering, arbetslagarbete, ämneskonferenser m. m finns redan idag.

En stor del av lärarjobbet handlar om läsning, lektionsförberedelser, rättning och efterarbete. Så länge vi har klasser, lektioner och lärare som undervisar kommer det att vara så. Och då handlar det om arbete som varje lärare måste göra för sina lektioner och för sina elever. Visst ska lärare samarbeta, det görs redan idag,men allt lämpar sig inte för grupparbeten i skolan med andra kollegor.

De som förespråkar en 40-timmarsvecka för lärarna måste konkret redovisa sina skäl och förslag. Vem ska leda, organisera och utveckla lärarna när de tvingas vara kvar i skolan? Vad ska det kosta? Vem ska betala? De starkaste argumenten för läraryrket är utöver kärlek till ämnet glädjen av att undervisa, kontakten med eleverna, fler lediga veckor och den större frihet som hittills funnits i skolan. Om ökad kvalitet för eleverna är det viktigaste måste också elevernas tid i skolan öka. Mer tid för lärarna i skolan måste matchas med fler timmar för eleverna. Tyvärr nämns detta aldrig eller ytterst sällan.

Det som från arbetsgivarhåll förts fram sedan början av 1990-talet handlar tyvärr vanligen om hur mycket pengar som skulle kunna sparas om lärarna övergick till 40-timmarsvecka.

Här finns tyvärr risk för en verklig konflikt mellan arbetsgivare och personal. Jag ser inte på något sätt hur en ålderdomlig 40-timmarsvecka skulle kunna lösa några av dagens problem i skolan. Och en viktig fråga kvarstår; vem vill bli lärare i framtiden?